Mitt i Livets Skiftningar

Posted By Mita on 27 september 2011

DAGENS LANDSKRONANYTT

” Vandringar för ökad trygghet
Ett 20-tal boende i Silverängen och Kopparängen slöt upp till den trygghetsvandring som gjordes i området i gårkväll. Många synpunkter framfördes, inte bara negativa.

LANDSKRONA.
Ebbe Bengtsson bor på Koppargården och hade sett lappen om att det skulle göras en trygghetsvandring i hans kvarter i går kväll.

– Jag trivs väldigt bra och upplever inte att det finns några problem. Jag rör mig ute mycket och har egentligen inga idéer om vad som kan göras bättre.
Jag såg det här mer som en chans till en liten trevlig rundvandring, säger han.

Det är Annika Wågsäter, trygghetssamordnare i Landskrona stad, som leder vandringen och samlar in synpunkter som framförs.
En del av dem leder till konkreta åtgärder… “

Läs mer på:
http://hd.se/landskrona/2011/09/20/vandringar-for-okad-trygghet/

” Liberia och Landskrona i hjärtat “

…. ” 1967 flyttade Jessica Gartsjös föräldrar från Sverige till Liberia, arbetskraft söktes till Västafrika där man bröt malm.
Ett år senare föddes Jessica.

– Vi hade det väldigt bra. Jag gick i en internationell skola med elever från många olika länder, även från Liberia. Det var ingen sluten värld, vi bodde bland liberianer och umgicks med dem. Vi åkte till Sverige och hälsade på några gånger, för mig var det som att komma till ett främmande land.
Liberia var hemma för mig och jag kunde inte tänka mig att leva någon annanstans, säger hon.

Men när Jessica Gartsjö var tolv år bestämde sig hennes föräldrar för att lämna Liberia, en statskupp var en bidragande orsak.

– Jag hörde soldaterna som sköt, men förstod inte allvaret. Jag fattade inte vad det var som var så jobbigt och var inte alls beredd på att flytta.
Jag upplevde det som en väldig chock att komma till Sverige, det var en helt annan kultur och jag visste inte var jag passade in, säger hon.

Nuförtiden kramas både killar och tjejer till höger och vänster, det gjorde man inte när Jessica Gartsjö kom till Sverige.

– Jag var van vid att man tog i varandra, i Höör dit vi flyttade blev jag betraktad som väldigt suspekt. Att jag gick klädd i färgglada blommiga, randiga och rutiga kläder gjorde inte saken bättre. Första gången jag såg snö var i skolan, läraren bröt lektionen eftersom jag inte kunde koncentrera mig.
Den gången var jag poppis, säger hon.

Det tog många år, men nu vågar hon vara den hon är och känner sig accepterad.
Jessica Gartsjö har hela tiden letat efter något att göra för Liberia, det har inte varit så lätt.

– I mitt liv har jag känt mig väldigt låst med så mycket annat, problemet är att få tiden att räcka till. Men så mötte jag Lois Boyenoh Hemgren och fick höra talas om LDA. Där hittade jag mitt “att göra”.

Tack vare kontakter har Jessica Gartsjö kunnat ordna så att Lois Boyenoh Hemgren kan föreläsa på Landskrona stadsbibliotek, det är hennes sätt att bidra
till att få upp intresset för och sprida kunskap om Liberia.

Nu är det nästan 25 år sedan son Jessica Gartsjö hamnade i Landskorna, här känner hon sig hemma.

– Jag älskar Landskrona och jag tror att min bakgrund är en bidragande orsak till att jag trivs så bra, jag gillar att det är så blandat, säger hon.

Hon tycker att Landskrona har ett oförtjänt dåligt rykte.

– Det finns så mycket som är bra, men allt fokus har hamnat på det som är tråkigt. Jag har bott på Öster i alla år, nu har jag flyttat till centrum.
Jag har aldrig upplevt något negativt i den här stan.

Hon tror att mycket handlar om ens egen inställning.

– Jag älskar människor och möten, om jag går ut med nyfikenhet så får jag det tillbaka också…. “

Läs mer på:
http://hd.se/landskrona/2011/09/27/liberia-och-landskrona-i-hjartat/

MÅSTE TRO
Jag måste TRO att Gud vet att jag klarar av det, att jag är tillräckligt stark.
Jag måste tro att det finns en mening med min plats i livet.
Jag måste tro att Något gott kommer ifrån det svåra.
Varför skulle Livet annars pröva min styrka så?

JAG HAR INTE..
… så många ord.
Jag har en väldigt tuff period nu & smärtan tycks hela tiden nå nya höjder *suck*

INTERNET
Vårt internet fungerar inte som det skall med den nya routern. Den slår ut stadsnätets anslutning till vår lägenhet så vi har varit utan
internet sedan i torsdags kväll. Igår fick vi tillbaka det men bara för en stund & då fick Janne reda på att problemet sitter i nya routern eftersom han kör med TP-link, vilket tydligen utgör stora problem sedan tidigare. Många har drabbats av detta & inte bara vi.
Det verkar dock som vi får köra med vår gamla & sämre router men då har vi åtminstone internet som fungerar bortsett från små stunder som det lägger av.
Sedan får Janne kolla upp om det går att hitta någon lösning med nya routern annars får det vara som det är med den gamla tills vidare.

DIREKTREMISS TILL LUND
I onsdags kväll började Jonathan blöda ganska illa från ett ställe på kroppen som inte syns direkt. Då såg vi att han hade ett djupt, runt sår på ett ställe som inte får luft.
Under torsdagen fick Jonathan vara hemma så att vi kunde besöka vårdcentralen. Vi var där 10.15 men skickades vidare med direktremiss till barnakuten i Lund.
Jag fick snabbt lösa det med de andra pojkarna & köra ner till Lund & vi var där vid 11.30. Vi satt i barnakutens väntrum i en timme innan vi kallades in &  då berättade hon att barnkirurgen inte kunde ta emot honom. Förvisso så tar barnakuten hand om de som är under 18 år men just i kirurgifall är det 15 år & det vet inte alla läkare om *suck*…
…. Så vi fick gå till andra sidan sjukhuset & in på vanliga akutmottagningen.
Efter 4 timmars väntan togs Jonathan in för provtagning & 1,5 timme senare, vid 17.30 kallades vi in på rummet. Där fick vi vänta ytterligare 30 minuter innan en läkarstudent kom & gjorde lite kontroller & ställde lite frågor.
Därefter fick vi vänta igen innan hon kom tillbaka med en färdig läkare. Fler undersökningar gjordes & fler frågor ställdes.
Sedan sade hon att hon skulle kalla på kirurgspecialisten eftersom det var kirurgiärende men istället kom hon in med 2 andra läkare som ville se på Jonathans sår eftersom det är ganska ovanligt att man får se det. Men ingen kirurgspecialist utan istället sade hon att hon skulle remittera oss tillbaka till kirurgmottagningen i Landskrona eftersom såret ( en s.k Fistel ) troligtvis behöver förslutas genom operation eftersom det annars inte kan läka inifrån & ut.

Ingen medicin & ingen omläggning - bara ett stort, djupt & öppet runt sår & remiss tillbaka till Landskrona. Kan man bli annat än irriterad?
Vi var hemma först vid 19.30 & då stod maten på bordet

Vid 21.00 tiden tog jag & gick bort till vår góa vän, Patrik, några hus bort. Jag kände att jag behövde det & vi tog lite kaffe & pratade om allt mellan himmel & jord.

SÖNDAG
i söndags hade vi kalas för att fira min 35-årsdag en månad försent. Trost den svåra värken & min hälsostatus så ville jag ta emot gäster & fira.
Det löftet gav jag barnen i augusti & de såg fram emot det. Självklart var det extra kul att ta emot gäster för första gången i vårt nya hem så att vi kunde få dela med oss av vår glädje över nya hemmet.

Christina, Per & Marie kom med en stor kruka & 4 växter så att jag kan ha något fint på uteplatsen.
Mia kom med present ifrån henne, Mia & hundarna. Jag fick ett vackert ljus, fina ord, en bok & några fröer.
Susann kom med sina góa pojkar & av dem fick jag en peng

Min kusin Per tog tåget hit själv  var här en stund.

Pappa kom förbi med några lotter som jag vann 75 kr på & några hundralappar.
Sist kom mamma, min syster & hennes kille & av dem fick jag en supersnygg shoppingväska på hjul som man kan fälla ihop.

Vi bjöd på olika sorters smörgåsar med pålägg, kaffe, läsk & vin. Det fanns även ett litet gottebord.

Det var en del släktingar som inte kunde komma & det var ju trist men så är det Sjukdomar, arbete & annat gör ju att det kan bli så.

Det var riktigt trevligt & även om jag hade väldigt ont så kändes det skoj.
Sedan vi flyttade hit till Landskrona har vi fått många underbara vänner & det är så UNDERBART. Det känns verkligen som vi är hemma på riktigt & våra nya vänner är en sann gåva & välsignelse.

LAMPOR
Som jag tidigare berättat önskade jag mig pengar till en taklampa. Dock blev det lite ändringar med planerna. Den lampan jag velat ha länge var inte längre lika aktuell. Jag ville ha den stora maskroslampan på Ikea men den är för stor i vår nya lägenhet. Den lite mindre lampan var inte alls så igonfallande & vacker & de tre barnen som var med tyckte inte heller att den var fin & passade till oss.
Gabbe, Andy & Albin följde med till IKEA & vi gick där en stund för att hitta rätt lampa.

Jag kände att jag ville ha en stor & ljus taklampa i sovrummet eftersom där inne tänder man för att SE tydligt.
I vardagsrummet ville jag ha en lampa som gav mer ett stämningsljus, ett lite svagare ljus när man inte vill ha väldigt ljust & upptänt.
Vi har redan en golvlampa som lyser upp bra men ger inget mysigt sken. Ovanför soffbordet vill vi ha en lampa som kan ge ett mjukare ljus perfekt till lite samling & mys kring bordet.

Tillslut hittade jag & Albin en lampa som vi båda tyckte var perfekt & passade bra till vår bruna soffa med svarta kuddar. Det blev en svart & vacker skärm som gav en mjuk men stilren look i vardagsrummet & när vi fick upp den i taket var det PERFEKT.
Till sovrummet hittade vi sedan en STOR & rund vit skärm att ha mitt över sängen & även den var enkel men väldigt stilren.
Jag kände mig väldigt nöjd med lampvalet & fick nu två lampor till de bästa rummen i lägenheten. Dock saknas det kontakter som Janne måste köpa idag för att kunna koppla in dem & tända dem.

Det blev pengar över & då köpte jag en liten mysfäll & två kuddar till barnen. Albin ville nämligen bygga en myshörna på ett ställe i hallen. Som tak satte vi upp en vit handduk *ler* men Albin är njd

Bilder på detta kommer ni att få se vid ett senare tillfälle.

DAGENS PLUS
Dagens plus är att vädret är vackert & barnen kan vara ute & leka på sin LEDIGA dag.

DAGENS MINUS
Dagens minus är att jag skulle behöva vila men inte kan finna den ro i kroppen som behövs för det.

DAGENS FOTO
Idag blir det nya bilder på mig. Andréas tog kameran & ville att jag skulle börja posera
Detta var i lördags timmarna fre vi skulle fira min något försenade 35-årsdag.

Jag är sällan med på bild eftersom jag inte känner mig trygg framför kameralinsen men skillnaden från juni 2010 ( 1 år & 3 månader sedan ) är att jag nu väger 26,5 kg MINDRE. Idag väger jag 58,5 kg & mitt mål var 60 kg Självklart bidrar det till att det känns lite lättare att vara med på bild.

DAGENS VISDOM

” För själen finns knappast något mer läkande än vänskap. “  Thomas Moore

Category: Blogginlägg
Etiketter: