Inte bara ord
NU - IDAG - I “VÄRKLIGHETENS” KAMMARE
Fibromyalgi
Jag skulle vilja ta på mig mina strumpor
men idag är fötterna för långt ner..
Jag skulle vilja sätta upp mitt hår i en stor knut
men idag är huvudet för långt upp..
Jag skulle vilja knäppa dragkedjan på min jacka så att jag slipper frysa
men idag är fingrarna svullna och kraftlösa ..
Jag skulle vilja lägga mig ner på mjuka soffan och vira filten om min kropp
men idag har soffan förvandlats till betong mot min rygg ..
och jag skulle vilja njuta av dagen o kvällen
men istället vrider jag mig i smärtor medan lungorna andas blod..
DÄR STUNDERNA SKIFTAR
Kronisk värk
Mina fingrar skriker efter lindring,
Mina ben ropar efter vila.
Hela mitt jag vill sjunka ner i soffan, gömma mig bakom en kudde
o bara få vara - ensam i mörker.
Mina ögon tåras av den hopplöshet smärtan ger mig - just nu, i detta ögonblick.
För just nu, denna nuets sekund, skriker min kropp av all tänkbar smärta
medan det minsta ljud borrar sig högljutt in genom skallbenet.
Det är stunder som denna som man inte klarar mer än att bara gråta,
bara be o vänta..
Vänta på stunden efter då trycket lättar o mörkret ljusnar.
Där stunderna skiftar. ( 24 oktober 2009 )
Ladybug Note Generator
MySpace Comments - MySpace Layouts - Photobucket
Idag är en sådan dag
då jag vill krypa ihop som ett barn
& lägga mitt huvud i ditt knä.
Idag är en sådan dag
då jag vill öppna upp ögonens portar
& låta tårarna rinna.
Idag är en sådan dag
då jag behöver ligga i din famn,
känna dina händer genom mitt hår
& höra att allt kommer att bli bra igen.
Idag är en sådan dag.
———————————————–
Vi har en fantastisk stuga utanför Grängesberg i Finnskogarna i Dalarna.
Den stugan tillhör min svärfar och stugan har en gång ägts av hans far och styvmor.
När vi kommer till Dalarna är det just i denna stuga som vi hamnar och den har liksom blivit som vårt andra hem.
En röd liten stuga med vedspis och utedass längs en väg smyckad av väglupiner.
I stugan får man en trygg och varm känsla och man kan inte annat än att trivas. Men i stugan är vi aldrig ensamma.
En natt satt jag vid köksbordet med ett ljus tänt och rökte en cigarett.
Plötsligt fick jag en varm känsla av välbehag.
Vid fönstret satt en vacker dam i vit blus och rödrutig kjol. Hon hade vackert, lockigt vitt hår. Trots att jag inte såg hennes ansikte fick jag känslan av att hon var glad.
Damen satt snett på en köksstol framför fönstret och tittade åt mitt håll medan hon höll händerna i sitt knä.
Jag kunde inte annat än att väcka min man som lugnt låg och sov.
Jag berättade för honom vad jag såg och medan jag gjorde det reste sig lågan och fladdrade.
Frågande undrade jag om det förr var placerat ett litet bord framför fönstret eftersom jag såg det.
Min man berättade att de förr hade köksbordet framför fönstret och att hans farmor brukade sitta där.
Jag kände välbehag och glädje medan jag såg henne sitta där och lägga sina blickar åt mitt håll, men när jag blåste ut ljuset försvann hon och genast kände jag mig lite sorgsen.
Dagen efter kom min mamma upp och jag berättade för henne vad jag hade sett och känt.
Mamma skrattade lite åt min berättelse och kunde inte tro på det.
Men morgonen därpå skrattade inte mamma längre.
Trots att hon inte sett någon i stugan så hade hon känt närvaron av någon varm och kärleksfull person.
Vi bestämde oss för att fråga svärfar om något liknande hade hänt tidigare och om det var möjligt att hans styvmor fortfarande hade sin själ i stugan.
Svärfar kände inte alls obehag eller misstro av det vi berättade utan berättade om ett par som hade hyrt stugan av honom en sommar.
Paret hade kommit till honom och sagt att det hördes som om någon kissade i en potta uppe på ovanvåningen varje natt och att de hörde fotsteg där uppe ifrån.
Åke svarade då:
- Ja, det är väl farsan då!
Paret hade blivit förvånade och stumma av svaret och Åke berättade då för dem att det faktiskt var så att hans far hade en potta på ovanvåningen nattetid. Han brukade vara uppe två gånger varje natt och kissa på pottan så att han slapp gå ut på utedasset.
Så visst har vi besök från en svunnen tid.
———————————-
Att älska Dig är så lätt.
Du är vacker & så fin.
Du är stilig & bara min.
Din hand i min.
Mitt hjärta sjunger & jag är Din.
När jag är svag & famlar
är Du där & ser till att jag inte ramlar.
När livet piskar mig hårt
så famnar Du mig & håller mig hårt.
Jag älskar Dig i mörker & ljus.
Jag älskar Dig i skratt & bus.
Att älska Dig är så lätt.
Dikt skriven åt Janne på hans 39-årsdag 8 maj 2009
——————————————————————————
En söt liten historia som INTE är skriven av mig. Vet inte vem författaren är.
٩(̾●̮̮̃̾•̃̾)۶٩(•̮̮̃•̃)۶٩(-̮̮̃-̃)۶٩( ͡๏̯͡๏)۶٩(-̮̮̃•̃).
TILL ALLA MAMMOR
” En helt vanlig mamma satt och fyllde i ett kvällstidningstest där bland annat frågan:
“-Anser du att du är normalviktig?” dök upp.
Hon läste frågan högt för sig själv och den 9-årige
sonen lyssnade och funderade. Sen sa han:
“-Nää, mamma, du är inte normalviktig.
Du är ju jätteviktig!”
Härmed önskas alla mammor en trevlig dag !
Morsdag 31 maj 2009
———————————————–
Efter några korta ögonblick, som dock kändes som långa minuter, hördes det efterlängtade skriket.
Det där barnaskriket som man i fantasin och dagdrömmarna hört om och om igen.
I nästa sekund sveper fakta in och på ett ögonblicks sekund inser man att Detta Barn var sannerligen ett mirakel.
Jag har tidigare genomgått ett akut kejsarsnitt och två planerade kejsarsnitt av olika anledningar så av erfarenhet var inte detta nytt för mig. Dock måste jag medge att varje gång är lika spännande och känns lika nervös och ny som första gången.
För min älskade make var detta dock första gången och förmodligen sista gången han fått möta ett sådant här ögonblick.
Han har tre bonusbarn genom mig som han älskar oerhört mycket men nu är han även pappa till vårt gemensamma kärleksbarn.
Att jag ens skulle bli gravid tycktes vara väldigt långt borta och vi hade inte räknat med att bli föräldrar till ett gemensamt barn. Dels på grund av svårigheten att bli gravid för mig och dels på grund av min sjukdom.
Självklart fanns önskan och drömmen om ett barn till alltid nära inpå men att drömmen skulle bli sann kändes mer än overklig.
Efter ett positivt graviditetsbesked hade jag svårt att glädjas och inse att jag bar på ett barn, att drömmen som en gång var så långt ifrån faktiskt slagit in.
I 38 långa veckor gick jag som i en dimma och stundom vågade jag inte glädjas och hoppas men i mina böner väcktes mina känslor till Liv och i mina drömmar fanns all den glädje jag velat känna ständigt.
Efter några korta ögonblick, som dock kändes som långa minuter, hördes det efterlängtade skriket.
Det där barnaskriket som man i fantasin och dagdrömmarna hört om och om igen.
I nästa sekund sveper fakta in och på ett ögonblicks sekund inser man att Detta Barn var sannerligen ett mirakel.
Läkaren frågade mig om jag kunde prata med honom, lyssna på honom och förstå honom och i dimman av illamåendet och yrseln hörde jag mig själv svara JA.
Han berättade för mig att min livmoder var så sliten, så söndertrasad och lövtunn att en graviditet skulle kunna kosta mig själv och ett foster livet.
Att livmodern brister skulle vara en förhöjd risk vid en graviditet.
Min livmoder var så ärrbeklädd att nästan inga muskler fanns kvar och att livmoderväggen var tunn och spröd som ett löv.
Att alla barn är underverk och ett livs mirakel är jag väl införstådd med, men på ett ögonblick slog mitt hjärta kullerbytta…
För sannerligen att säga är just detta barn ett mirakel. Att han föddes välskapt och frisk är sannerligen ett mirakel i sig.
Jag tackar Gud för mina fyra underverk, för mina Livs bästa gåvor men också för att han burit mig igenom denna graviditet och beskyddat mig och min mirakelbaby ifrån en risk som hela tiden funnits där.
Tack Gud för att Du vandrar med oss, för att Du hör bön och för att Du välsignar och beskyddar oss alla. Aldrig vill jag vika från Din sida. AMEN
